Ja, dagarna går snabbt förbi...och tur är väl det:)

Ibland känns det som om det hade varit skönt att somna en kväll och när jag vaknar så har det gått 3 månader och tiden på ren kur var över...;) det hade varit något det, men verkligheten ser ut på ett helt annat sätt, tyvärr.

Men kanske är det också bra att få kämpa och ta itu med problemen efter vägen för att inte riskera att hamna där igen. För om man känt hur jobbigt det faktiskt är att komma ner i vikt och hur mycket man måste kämpa...kanske man tänker sig för sedan och försöker hålla sig i någorlunda form för att inte behöva göra om denna resa igen. Jag hoppas och tror att det kommer att kännas så.

För kämpat har jag faktiskt gjort de senaste dagarna. Värmen och solen har varit enormt jobbig. Jag har känt mig slö och orkeslös och varit lite vimsig i huvudet, men jag har försökt att hålla mig borta från solen så mycket som möjligt och det har hjälpt. Eftersom man ska dricka minst 3 liter vatten på ren kur, antar jag att den mängden ska utökas vid extrem värme- då alla behöver mer vatten än vanligt. Men jag kan verkligen inte få i mig mer vatten, jag tycker att jag inte gör annat än att dricka och dricka. Så jag tror att det är anledningen till att jag känner mig lite konstig när jag är för mycket i solen.

Mina föräldrar har varit här sedan i fredags och det har inte precis gjort saken bättre;) Det har varit mat och fika omvartannat:(

Maten har dom fått laga själv, för matlagning på ren kur är ingen hit! All mat doftar enormt gott och det känns som om jag skulle kunna döda för att få smaka...och visst får jag väl det...det är ju mitt eget val...men då sätter som tur är min tjuriga och envisa sida in och räddar mig...här ska inget smakas- du ska ju klara det här!!! jag tror inte att jag skulle klara den här kuren utan att ha en enormt tjurig och envis sida:) så tack för det!

Min mamma har börjat olika bantningskurer varje måndag sedan jag var liten, för att sedan misslyckas på onsdag...och sedan börja om med en ny kur på måndag igen...så har det sett ut och jag är uppväxt med jojjobantning och bantningskurer. Det är nog också därför som jag vill fixa det här nu innan min dotter blir för stor. För jag vill inte att hon ska växa upp med detta också. Jag vill att hon ska få en normal och vettig syn på mat och vikt. Jag vill vara en bra förebild som äter nyttigt för det mesta och rör på mig, men som unnar mig goda saker på helgerna utan dåligt samvete.

Min mamma är fortfarande överviktig och slåss fortfarande med vikten och dessa olika kurer.

Jag vill förutom att peppa mig själv, även fortsätta peppa min mamma för att även hon ska få kraft och vilja att kämpa för att till sist nå ett hälsosamt mål. För med hennes ålder, vikt och sjukdomsbild- är hennes övervikt en tickande bomb (vilket jag tyvärr inte tror att hon inser)- så jag hoppas att jag kan få henne att inse allvaret och få henne att en gång för alla ta itu med vikten på ett bra sätt som gör att hon kan lyckas:)

Så till mig själv och alla andra som kämpar med vikten...fortsätt kämpa och ge inte upp!!!